GENERALMAJOR JACOB STAHL OCH SOMMARFÄLTTÅGET TILL BRANDENBURG 1675

"Hvad artilleriet beträffar, hade, såsom vi erinra oss, konungen föregående höst befallt generalmajor Stael von Holstein, som uppehöll sig i Lifland, att oförtöfvadt inställa sig till tjänstgöring vid armén i Pommern; Staels resa blef emellertid försenad, så att han först i början af februari 1675 lämnade Riga ; den 1 mars (n. st. ) ankom han till Stargard" 4). (Wimarson, Nils (1897). Sveriges krig i Tyskland 1675-1676 I s.138).

Det finns ett diarium - GENERALMAJOR STAHLS DIARIUM FRÅN 23 JANUARI 1675 - 29 JULI 1675  

• Gen. Major Stahls Diarium.
  "Diarium öfver hvad jag i och för min tjenst uträttat, från den dag då jag anlände till armén, och hvad som dervid tilldragit sig, tili dess armén från passen inryckt i städerna (i Vor-Pommern).
  
  Den 23 Januari 1675 reste jag från Riga genom Litthauen och Pohlen, öfver Warschau och Posen, emedan jag ej kunde färdas genom Preussen. Den anlände jag till Stargardt, och den 23 reste jag derifrån till Hans höggrefl. Excellis Riksfältherren i Stettin
  
  Deri 29 April marscherade Öfverstelöjtnanten med artilleriet till Damm, men jag qvarstadnade ännu en dag för åtskilliga mindre förrättninger. Den 30 April var rendezvous vid Damm. Den 1 Maj marscherade armén genom Stettin. Den 2 Maj gick Gen: Löjtnant Wrangel med cavalleriet, dragonerna och 2 kanoner öfver passet Stendel till Marek, och emedan, som nämnt är, inga Hästar kunde uppbringas i Hinter-Pommern och Neu-Marck, så erhöll hr. Gen: löjtnanten order aV Hans höggrefl. Excell: att anskaffa goda artillerihästar. Jag sände med honom en Regementskvartermästare och några man, men de återkommo utan att ha fått en enda häst. Emellertid anhölls hos kommendanten i Löcknitz om tillåtelse för armén att marschera genom staden; då detta vägrades, befallde Hans höggrefl. Excelhs att passet skulle forceras; och som Överste Büiiow med sitt regemente låg på andra sidan staden, gick General Major Dellwig med 2000 soldater till Löcknitz, dit jag den 4 samma månad följde honom. Redan samma afton lät jag uppföra två batterier, så att vi den 5 om morgonen kunde börja beskjuta Löcknitz med tolv- och sexpundiga kanoner. Yi hade ock medfört halva cartower från Stettin, men dessa behövde ej anlitas, emedan kommendanten redan den 5 ackorderade. Som artillerihästarnas antal under dessa få dagar märkbart minskades, emedan ännu intet gräs fanns, särdeles på denna sidan Löcknitz, red jag den 6 åter till Hans höggrefliga Excelhs i Stettin och framställde för honom detta förhållande i närvaro av hr Fältmarskalken Mardefeldt och hr Gen. Krigs kommissarien; erhöll då 400 Rdr till anskaffande af tross’) Vad nu följer, rörer mest detaljer av artilleriets utrustning och fästningarnas förbättring, som ej är av allmännare intresse,  vagnar, vilken summa jag överlämnade till dåvarande Regementskvartermästaren, vilken tillika med den för tillfället närvarande löjtnant Gyllengranat!! fick order att så fort görligt var, anskaffa så många hästar och vagnar, som kunde fås. De halva cartowerna blev enligt order återförda till Stettin, och den 8 Maj red jag tillbaka till artilleriet i Löcknitz. Den 9 voro vi samlade hos herr Fältmarskalken; redan då började bristen på bröd att bli kännbar; i Ückermarck hade redan förliden höst allt blivit förtärt, vilket jag erfor vid min ditkomst; till följd härav hade armén lämnat trakten och var inkvarterad i churfurstliga Pommern och Neu-Marck. Sammalunda hade landtmannen fört ali spanmål och victualier till städerna, synnerligen Stettin, så att icke det ringaste, och ej heller några människor, kunde anträffas i byarna; som intet gräs fanns, måste hästarna afbeta rågbrodden, vilket bekom dem ganska illa, och jag kan inför Gud betyga, hur ont det gjorde mig att se hur mina egna hästar (som dock dagligen fingo sin ranson hafra) av brist på höfoder omkom. Man beslöt att inrapportera förhållandet till Hans höggrefl. ExcelLs och lät artilleriet samt infanteriet marschera över passet vid Brühsow till Kleptow och Caretzow. Den 10 Maj gick artilleriet till Baumgarten för att fouragera. Den 11 marscherade vi genom Prentzlow, tog huvudkvarter i Degelow, artilleriet ställdes vid Ellingen. Här fingo vi något råg, som maldes vid en qvarn 1 mil från vårt qvarter; öl fingo vi från Prentzlow, tillbragte den 12, 13, och 14 Maj med att proviantera. Här lät jag 3 kuskar springa gatlopp, emedan de tillika med 7 andra hade uppbrutit kyrkan i Brühsow och der tagit bröd; de andra 7 fingo pardon, emedan de voro ganska unga. Största delen af artilleri-kuskarne voro nemligen små pojkar, som ej kunde tygla en häst, varför ock många lupo bort. Den 15 marscherade vi till Boitzenburg; den 16 till Gutenberg; den 17 till Himmelspfordt och Brederreck. Här i Himmelspfordt lyckades jag med en artillerihäst införa ett par rågkäfvar; hr Fältmarskalken hade själv sett hur eländiga artillerihästarna var, så att de knappast kunde gå. Dessa rågkärvar voro det enda artillerihästarne erhållit under hela marschen genom så många provinser och tillbaka till Pommern, ty det föruttågande kavalleriet förtärde allt och klagade ändå. Den 18 marscherade vi till Mühlenberg (Mildenberg?) 1/4 mil från Zednick, där godset Badingen var beläget; här fann vi åter något råg; Gen. löjtnanten Wrangel hitkom för att samtala med hr. Fältmarskalken. Gen. Major Grothusen med en del av infanteriet och några kanoner avdelades till hr Gen. Löjtn:n och gick öfver Fehrbellin in i Havellandet. Den 21 Maj öppnade vi med några kanonskott passen vid Grünebergerdammen, vilka hade varit ganska svåra att intaga, till följd av de djupa morasen på ömse sidor, om de blivit någorlunda försvarade; marscherade derpå till Nassenheide, varest hr Fältmarskalken anförtrodde mig 200 soldater och 100 ryttare, av vilka han dock först sände en kornett med några ryttare till Lenitzer slussen för att inhämta kunskaper och fångar. Men som denne tillika med några av ryttarne blef sårad av ett bakom passen vid slussen gömdt fientligt parti, gick jag med mitt folk framåt och började redan samma afton kl. 9—10 att beskjuta passen. Vid vårt antågande tände kommendanten i Oranienburg eld på förstaden. Om morgonen hade 4 comp. ryttare och 80 hästjägare uppställt sig helt nära mig. Jag besatte passen (sedan fienden strax på morgonen hade lämnat dem), lät förskansa mitt läger framför passen med fällda träd och gick derpå med ryttarne och 2 mindre kanoner emot fienden. När jag nu hade givit dem 2 salvor, så vågade de ej stanna kvar, ty de kunde ej sluta till styrkan av min trupp, emedan jag lät den framgå i tågordning genom skogen, utan drog de sig till Spandau. Strax derpå kom 5 av de förnämsta stadsboerne från Oranienburg, hvilka försäkrade mig att äfven fotfolket lemnat slottet och dragit sig tillbaka till Spandau. Jag tog då några rotar musketerare med mig tillika med ryttarne och besatte dermed Oranienburg; lät omsorgsfullt skydda allt inom staden och började bygga en ny bro öfver Haveln bredvid den gamla, som blifvit upprifven; denna bro blef färdig på Pingstdagen. I staden fanns en del spanmål, hvilken hr Fältmarskalken lät utdela bland trupperna och staben, som afhämtade den på de nybygda broarne, hvaraf 4 voro vid Lenitzerslussen och en nedanför slottet. Den 24 Maj marscherade vi till Gransee, den 25 till Neu Puppin. Den 26 red jag omkring** i byarne kring Neu- och Alt Puppin, men fann föga bete för våra hästar. Den 27 gick cavalleriet och Gen. Major Dellwig med 12 kanoner till Wusterhausen, detacherade från Neustadt Öfverste von der Noth med sitt regemente, 2 kanoner och nödig ammunition, till Havelberg. Den 1 Juni befalde mig hr Fältmarskalken (emedan man nu stundligen väntade Hans höggrefl. Excell. Fältherren) att låta artilleriet marschera med armén; men jag skulle återkomma, emedan han ville sända mig med en afdelning till Werben, för att derstädes bygga flottbron och skansen; Fältmarskalken uppritade ock åt mig Werbens belägenhet, med Elbe och höjderna deromkring. Sålunda skildes jag från artilleriet vid en by benämnd Lentzke; tillsade Öfverstelöjtn:n? Majoren och de andra officerarne, att jag kanske skulle vara frånvarande 14 dagar; förmanade dem till uppmärksamhet och red tillbaka till Neu Euppin. Men då underrättelse kom att Hans höggrefl. Excell. åter insjuknat i Neu Brandenburg, och hr Fältmarskalken äfven var sängliggande, begaf jag mig på hr Fältmarskalkens ordres åter till artilleriet och inträffade med detsamma den 4 Juni i Nauen, hvarest jag på hr Gren. Löjtn:ns ordres qvarstadnade med Helrrifeldtska regementet; från denna ort voro nästan alla invånare flydda; icke destomindre lät jag skydda och bevaka kyrkan, der de hade undangömt sina sämsta tillhörigheter. Här fanns godt bete för artillerihästarne. Yid denna tid låg cavalle-riet utanför Spandau. Den 7 Juni marscherade vi derifrån på Gen: löjtn:ns ordres, ankommo den 9 till Alt Brandenburg, läto derstädes genast hopsamla alla pråmar och farkoster, som lågo på Haveln (och af hvilka en del voro sänkta), täta dem och hopsätta dem till en flottbro. Den 14 commenderade jag till hr Gen. löjtn:n i rytterilägret, enligt ordres, 4 smärre kanoner med nödig ammunition, red omkring och besåg platsen, der våra hästar betade, drog dem tillsammans i ett hörn samt i stadsträdgårdarne tätt under murarne, hvarigenom Gud ske lof fiendens anslag mot dem förhindrades. På aftonen fingo de med proviant lastade pråmarne afgå i förväg, och i dagningen den 15 afmarscherade vi till Ratenow. När vi hunnit helt nära rytterilägret, kommo åtskilliga flyktingar, bland hvilka en timmerman vid artilleriet (några sådana voro sända i förväg till Ratenow för att reparera flottbron), och berättade att staden vore intagen af fienden. Då commenderades halt, och hr Gen. löjtn:n kallade till sig alla Generaler, Öfverstar och Chefer för regementena både till häst och fot; föreslog, att, emedan Churfursten vore der med hela sin armé och vi ej kunde företaga marschen till Ratenow, vore enda utvägen att kunna förena oss med Fältherren den, att gå öfver Fehrbellin (enligt hans egen berättelse). Då beslöts att vi skulle gå Fältherren till möte, sedan först en Capitain med några commenderade soldater blifvit afhämtad från pråmarne, hvilket dröjde länge, emedan dessa hade blifvit långt efter. Jag erhöll ordres att marschera med artilleriet närmast efter avantgardet; och hunno vi den dagen omkring 2 mil från Nauen. 6 små kanoner, 1 ammunitionsvagn och en karduskärra commenderades till arrier-gardets infanteri. Den 16 gingo vi genom Nauen och öfver passet; den 17 om morgonen anföllos våra ännu i Nauen stående utposter af några fiendtliga trupper. Derpå kommo vi först om natten till Flatow, 2 mil från Fehrbellin. Efter en stunds hvila erhöll jag genom hr Gen. Adjutanten Zabell ordres att låta artilleriet marschera vidare. När nu Gen. Adjutanten Isensee med avantgardet redan var gången till Fehrbellin och jag stod färdig att rycka ut, kom hr Gen. löjtn:n ridande i fullt galopp, ropade mig och berättade att han hört att bron vid Fehrbellin vore afbränd; commenderade mig dit för att öfvergå passet, på hvilket arméns välfärd och föreningen med Fältherren berodde, och sände med mig en Öfverstelöjtn., 2 Majorer och 300 man, för att i största hast förfärdiga en flottbro eller annan bro. Till följd häraf uppdrog jag åt Öfverstelöjtn. Beton befälet öfver artilleriet och befalde honom att sända Löjtn. Winter med timmermännen efter mig samt red derpå min väg. Hr Gen. Löjtn:n kom genast sjelf ridande efter för att recognoscera och bestämma hvad som vore att företaga. Ej långt från Fehrbellin mötte vi några bönder, som Gen. Adjut:n Isensee hade sändt till herr Gen. Löjtn:n. Gen. Adjutanten hade utgifvit sig för en Br and enb urgisk officer, och vi gjorde sammaledes. Dessa bönder berättade att bron på Chur-furstens skriftliga ordres hade blifvit afbränd och i grund förstörd; de berättade vidare och med stor glädje, att svenskarne vid Maucker blifvit fullständigt slagna. Då befalde mig hr Gen. Lieutn:n att ensam examinera några af dem för att om möjligt utforska mera, och han höll stilla hos de andra; följaktligen tog jag två af dem med mig till Fehrbellin, hvarest allt stod sämre till, än jag af deras berättelse kunnat förmoda. Der fanns nemligen ej en enda båt eller pråm till någon flottbro; blott några små ekstockar, förfärdigade af en enda trädstam, lågo gömda i vassen. Jag lät då, (emedan de commenderade ej ännu anländt), för att vinna tid en afdelning ryttare af avantgardet drifva tillsammans de hemmavarande invånarne och förskaffa tågverk och andra materialier samt hopsamla det af strömmen ett långt stycke bortförda trävirke, som återstod af den upprifna bron. Efter ett par timmar kommo timmermännen och de ditcommen-derade soldaterna under en Öfverste och 2 Majorer; dessa berättade att allarm slagits i arriergardet. Jag visade Löjtn. Winter, huru han skulle kunna af bräder låta förfärdiga tvenne flottbroar, på hvilka man skulle kunna arbeta i strömmen. Som jag ämnade begifva mig ut, tillbaka till hären, kom herr Gen. Löjtn:n till bron; jag frågade honom, om det var sant att allarm slagits. Han svarade då: -Åh nej, de sände efter mig utan orsak; några spridda afdelningar hade anfallit arriergardet, men äro redan bortjagade. Jag har gifvit befallning att påskynda marschen och ej uppehålla sig, emedan armén måste uppställa sig härstädes till dess bron är färdig." Han talade ännu mera om bron och dess skyndsamma förfärdigande. Kort derefter kom Major Sjöbladh vid artilleriet och rapporterade till mig i hr Gen. löjtn:s närvaro, att artilleriet vore framkommet, samt önskade veta hvar detsamma skulle uppställas. Jag svarade honom: "Jag har nu icke tid att anvisa er lämpligt ställe dertill, utan öfverlemnar det till Öfverstelöjtn:n och edert godtfinnande." Derpå lät Öfverstelöjtn:n artilleriet köra upp på venstra sidan om vägen, och regementet Gotha ställdes dersammastädes. Hr Gen. löjtn:n lemnade mig derefter och gick till sitt qvarter i amtmanshuset, sägande att han ärnade uppställa armén i slagordning på höjderna utanför staden, till dess att bryggan blefve färdig. Emedan nn ali tross var anländ, blefvo qvarter utsedda af Gren. Qvartermästaren och samtliga Regements Qvartermästarne. Efter en stund kom Öfverstelöjtnant Bethon och berättade, att hr Gren. Löjtnanten ridit ut, men dessförinnan gifvit honom ordre att ställa artilleriet på högra sidan om staden, hvarest han ärnade uppställa armén, och som hr Gren. Löjt:n sagt detsamma åt mig, svarade jag honom: "Gör som han befallt eder". När nu Öfverstelöjt:n lemnade mig och ankom till kullen för att derstädes anvisa plats för artilleriet, hörde han kanonskott; han red genast åt det hållet, derifrån skjutandet hördes, medtagande några kanoner. Under vägen mötte han först Conducteur Willensens, och strax derefter Gen. Adj ut. Zabell, som voro beordrade att hemta flera, kanoner. Han hann ej långt förr än han mötte hela högra flygeln med pukor och standar, och var då striden redan slutad. Omförmälde Conducteur bragte mig vid bron första underrättelsen om fiendens närvaro, hvarpå jag skyndsamt red ut för att framdraga kanoner och ammunitionsvagnar; då först kom Gen. Adjut: Zabell och strax efter honom flyktingar af högra flygeln, som jag ville tvinga att återvända till armén med mig. Härpå fick jag det svar att armén vore ej långt borta och att fienden vore hack i häl efter. Då lät jag Capitain Douglas stadna vid artilleriet och lät Fänrik Drake i hans ställe gå framåt, visade Capitainen och officerarne vid regementet Gotha (som. stod bredvid artilleriet), huru de skulle rikta kanonerna emot hålvägarne och göra en förskansning för artilleriet; red derpå öfver höjderna samma väg, som ryttarne kommit. Ditkommen, kunde jag se armén vid moraset till venster helt nära staden, fienden åter var långt bakom till höger. Jag red då tillbaka till staden och omkring förskansningen, vidtog åtgärder för att hindra införandet af mera tross i staden,alldenstund en stor myckenhet redan var cler och gatorna voro alldeles uppfyllda af trossvagnar; påskyndade arbetet vid bron så att den var fullkomligt färdig omkring kl. 3 eller 4 eftermiddagen. Undertiden var cavalleriet uppstäldt utanför, infanteriet innanför förskansningen, på hvilken några kanoner blifvit planterade; fienden hade dragit sig tillbaka. Nu hölls krigsråd och beslöts att trossen skulle med avantgardet och Horns regemente gå öfver bron så snart mörkret inbrutit; derefter skulle cavalleriet, sedan artilleriet gå öfver. Infanteriet skulle försvara förskansningen till dess alla andra voro öfverkomna. Med den inbrytande dagen började således cavalleriet marschera, derpå följde visserligen artilleriet men hindrades mycket af det påträngande infanteriet och trossen, så att officerarne oupphörligt med huggande och stickande måste rödja väg. När den sista kanonen var vid porten och artilleriets marsch nu var hindrad af några sammankörda och sönderbrutna trossvagnar, red jag dit och lät föra vagnarne åt sidan. Jag hade ej yarit borta från porten en fjerdedels timma, när Gren. Adjutanten Zabell ditkom och, oss alla ovetande, lät upprifva bron och afskära linorna på en i porten stående ammunitions vagn. Dessutom qvarstodo i förskansningen 3 6-tidiga och 2 mindre kanoner, och en stor del af trossen stod ännu qvar i staden. Samma dag, eller den 19 Juni, marscherade vi med artilleri och bagage till Dosse, och den 20 till Wittstock; under denna marsch var jag commenderad med avantgardet för att åter bygga de upprifna broarne. När jag nu af staden (Wittstock) begärde proviant och tillstånd att marschera igenom, hotade de att gifva eld på oss och ropade att Churfursten skulle snart vara der, hvarpå jag svarade: "Vi äro redan här, och jag skall snart skaffa en nyckel som öppnar porten". När nu artilleriet framryckte och vi började beskjuta porten och palissaderna, hvarvid en borgare fick sin ena arm afskjuten, blef stadsporten strax öppnad, och vi erhöllo någon proviant. Den 21 marscherade vi genom staden, och armén hade knappast hunnit tåga igenom, förr än de fiendtliga trupperna kommo efter oss genom staden; de blefvo dock snart af oss drifna tillbaka, många dödade, och Greneral Major Grötze tillfångatagen. Om aftonen och följande natt gingo vi till Freienstein och den 22, då jag med artilleriet marscherade efter avantgardet, anträffade bemälta avantgarde ett fiendtligt parti bestående af 150 ryttare, hvaraf många dödades och en del tillfångatogs. Vi hunno den dagen till Plauen. Den 24 marscherade vi till byn Klotzin, hvarest vi fingo ordres att gå till Demmin. Den 25 gingo vi till Malchin, den 26 till Neu Kahlen. Under de dagar, vi marscherade genom Mecklenburg, deserterade de flesta och nöden var ganska stor. Den 27 marscherade vi till Dewen utanför Demmin, och lågo den 28 stilla. (Silfverstolpe, Carl (red.). (1877). Historiskt bibliotek tredje delen. Stockholm: P.A. Norstedt & Söner. "Mankell, J.  s. 239).  29 JULI 1675 - HÄR SLUTAR "GENERALMAJOR STAHLS DIARIUM FRÅN 23 JANUARI 1675 - 29 JULI 1675". 

MISSLYCKADE FÖRSÖK ATT HJÄLPA DE SVENSKA TRUPPERNA I POMMERN OCH WISMAR - I april 1675 beordrade kungen flottan att göra sig redo. 9 oktober var de redo. 22 oktober 1675 var sjötåget över. (Populär historia Regalskeppet Kronans undergång).

1 https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0053929_00088#?c=&m=&s=&cv=87&xywh=-2598%2C-204%2C11668%2C5671

2 https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0053929_00089#?c=&m=&s=&cv=88&xywh=456%2C1542%2C5894%2C2645

Artillerifolk i fästningar;  1676/3 KOLLA DETTA!!!

SJÖSLAGET 1 JULI 1676 – STORA KRONAN OCH SVÄRDET CREUTZ OCH UGGLA - Den svenska som lämnade Elfsnabben en vecka tidigare bestod av 32 örlogsfartyg, 8 soffdiskepp, 11 lastdragare och 8 brännare med en besättning av över 11.000 man. Överbefälhavare för den svenska flottan var riksrådet Lorentz Creutz; Stora Kronan. Han kommenderade den första av flottans tre örlogsfartyg. Uggla den andre; Svärdet och amiral Johan Bär den tredje; Äpplet. Nu hade tre av Sveriges dyrbaraste fartyg gått till botten utan att ha uträttat någonting. Under hela operationen hade 11 fartyg och 4.200 av flottans soldater antingen dött eller tagits till fånga. Förbindelsen med de hårt trängda trupperna i Tyskland var nu bruten och det var fritt fram för fienden att landsätta trupper varhelst man behagade längst det svenska imperiets långa kustband. Läget för den svenske kungen och hans armén var dåligt. NOT!!! 

SKÅNSKA KRIGET FORTSÄTTER - SVENSKARNAS RETRÄTT TILL KRISTIANSTAD – 2 JULI 1676 ankom den utschasade svenska armén till Kristianstad och spreds i närområdena. Snabbt fick den besvikne svenske kungen veta att Helsingborg fallit. (Knarrström, Bo & Nilsson, J. P. (2019). Slaget vid Lund 1676: Skånska krigets blodigaste slag. [Stockholm]: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag. s. 65-73). 

I TYSKLAND - 3 AUGUSTI 1676 - FÄLTMARSKALK HENRIK HORN KAPITULERAR -  SLUTET FÖR GARNISONEN I STADE Nu var Bremen Verden förlorad. NOT!!

I SKÅNE -  3 AUGUSTI 1676 FÖLL LANDSKRONA - "Landskrona som den 4 augusti svor trohet till Kristian V kom att ble den danska huvudbasen under fortsättningen av skånska kriget, inte minst för de förband av friskyttar som snart började göra livet surt för svenskarna". (Knarrström och Nilsson Skånska krigets blodigaste slag - slaget vid Lund 1676 s.76).

STETTIN I POMMERN KAPITULERAR 1 JANUARI 1678 - Stettin i Pommern beslöt att kapitulera och 1 JANUARI 1678 tågade de svenska soldaterna ut ur staden. (Knarrström, Bo & Nilsson, J. P. (2021). Slaget vid Landskrona 1677: det största slaget någonsin på svensk mark. [Stockholm]: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag. s. 123). 

3 FEBRUARI 1678 - JACOB PÅ RIKSDAGSMÖTE I HALMSTAD - Riksdagen utlyste den 20 januari ett möte som tog plats den 3 febari i Halmstad. En av de som var med på mötet var Jacob Stael von Holstein. Mötet var hans första. (Register till svenska riddarskapett och adelns riksdagsprotokoll del 1 - personregister).